Igår släpade jag mig sömnig iväg mot danskväll. Hade sovit några minuter på eftermiddagen och åt en jättegod middag på Chutney med H och S före dansen. Promenerade från restaurangen till Chicago och försökte mig på ett par danser.
Musik utan text säger mig inte så mycket dock, jag dansar efter känslan i texten och är det inte tydliga melodier som också säger mig något även utan text så blir det lätt lite tråkigt efter en stund. Och jag minns inte om jag hörde någon sång alls igår, bara plink och trumpetsolon - vilket jag gillar också, men inte en hel kväll... Ett annat problem jag ofta har är att jag aldrig blir uppvärmd i hamstrings under en danskväll. Allt stå på tåande och korta steg ger lite dålig uppvärmning, skulle behöva ta en löprunda före så jag kan få ner rytmen i golvet. Får ingen balans när benen är så spända och kalla.
Det verkar vara allt eller inget för mig, dansa dygnet runt eller inte alls. Apropå dygnet runt - har du bokat Herräng? Inte jag... Jag har svårt att se mig motiverad till en hel veckas kurs med så många lektioner per dag. Hittade steppkursen för nybörjare som bara är en halv vecka, skulle vara precis lagom... Tyvärr är jag nog lite för bra på att steppa för att gå grundkurs igen, i alla fall en så kort. Det är lite tråkigt att nu när jag har råd att dansa så vill jag inte längre. Första året på Herräng var kanonbra, sen var det inte så nytt och roligt längre.
Igår tänkte jag på att det är väldigt uppstyrt på Chicago, man kan inte gå och dansa lite vad man vill utan det är lindy som gäller. Jag skulle vilja dansa lite vad som helst, en långsam swing, foxtrot eller något mer svepande. Visst finns det förare som jag tycker dansar så att allt det kommer med, alltså mera... dansar än rör sig i figurer. De är rätt få bara. Var tog dansglädjen vägen? När blev alla så duktiga och pretto så de glömde bort att leka? Eller är det bara jag som inte ser den?
Vad ska jag med dans till om den inte är ny varje gång?
