Former av ångest

Is

Olikt andra dansare jag känner har jag en gräns för hur mycket energi jag kan lägga på att öva rutiner och umgås nära med folk. Efter intensiva dansperioder får jag inte mersmak, jag längtar bort! Ut i skogen på skidor, till havet och sova i vindskydd, ta ett tåg till norrland och lägga mig och vänta på att kanske få se en fjällräv. Eller bara stirra in i en datorskärm, posta tweets och dricka kaffe. Jag beundrar dem som klarar att gå kurser varje vecka och tycka det är roligt varje gång. Jag får ofta dras med dåligt samvete för att jag inte har ork eller vill dansa. Jag vägrar låta det bli ett borde eller måste - det ska vara roligt och motiverat. Just nu är en kurs per vecka vad jag orkar med och det är jazzen på söndagar. Om jag hade ork skulle jag gå stepp och boogie woogie också, men det går inte rent ekonomiskt heller - vilket är skönt.

Jag lever från Väddö till Skarpnäck varje vecka nu, det är en del pendlande involverat. Halva livet på jobbet ute på ön och så halva i Stockholm. Mellan dessa platser finns min egen bostad som jag sällan ser numera. När jag är hemma städar jag och tvättar för att sedan ge mig iväg igen. Det är som en garderob ungefär. En garderob med mitt namn på dörren. Söndagens DN som väntar på mig utanför när jag kommer hem måndag förmiddag för att ladda om och börja arbetsveckan. Låter jag trött och bitter?

Egentligen trivs jag som det är just nu. Egentligen. Jag önskar mig ett arbete som är lokaliserat till en plats helst, det är väl det. Och så pluggar jag också, 50% - egentligen går inte procenten ihop tror jag. Arbete 50%, plugg 50% (vilket innebär 2 dagar praktik per vecka) och så dans och pendlingen på det. Ja, det var väl inte farligt, säger du. Nej, det är det ju inte. Om jag inte hade all världens planering i huvudet! Pluggångest blandat med praktikångest tillsammans med jobbångest (lärare) och så jagbordetyckadansenärkul-ångest. Och så ständig ekonomikris och på detta: jagbordetränastyrketräningockså - ångest.

Vi säger så så länge.